nytt år, ny vecka

Nu ser vi slutet av den första arbetsveckan, under vilken vi nog har fått känna på litet hur det känns att vara småbarnsföräldrar på riktigt. Det hela har gått bra, frånsett att jag tycks ha dragit med mig små elaka baciller hem från jobbet vilket gjort vår lilla parvla både varm och snorig samt en smula kinkig, då hon inte haft mycket till aptit. Pappa D har med andra ord haft rätt så fullt upp.

Det känns litet kluvet att vara tillbaks till arbetet igen, men så länge som det fungerar fint här hemma så känns det ändå överraskande bra - även om jag naturligtvis försöker överkompensera min frånvaro så snart jag kommer hem. Annars vinkas det frenetiskt i köksfönstret på kvällarna när jag kommer gående över gårdsplanen. Och i fredags när liten Alva och pappa D varit ute på äventyr och jag kommit hem innan dem, så fick jag allt ett glatt litet "mamma!"-utrop när jag öppnade dörren åt dem.

Liten sover hela nätterna i sitt egna rum, tand nummer 8 är på väg i nedre underkäken och hon vill helst av allt sitta uppe i knät istället för att krypa runt. I annat fall är det bara gång som gäller nuförtiden. Det gås fram och tillbaks mellan olika rum. Och närhelst liten får tillfälle så drar hon sig upp till stående och roffar åt sig allt hon får tag på.

Ibland lyckas hon fånga något så intressant att hon glömmer bort att hålla i sig, vilket oftast resulterar i att hon drattar på rumpan, men stundom även bidrar till att hon står själv för små korta stunder innan hon kommer på sig och tar stöd igen. Några saker på rumsbordet är med andra ord ett minne blott och vi har även fått möblera om så smått i hall och kök. Idag har vi sprungit runt runt runt i hela lägenheten samtidigt som Alvan glatt triumferande utbrustit i långa muntra haranger av tjattrande läten liknande "tittutatitutatitititiato", så det verkar minsann som om vår lilla buskotte är på bättringsvägen.