Igår var vi i Flen för att ta ett sista farväl av Olle. Det var en fin och solig dag och det var trevligt att träffa alla släktingarna på flickornas farfars sida igen. Senaste gången var i januari då tremeningen Lilja-Lo döptes. Då låg Nikola ännu i magen och nu närmar han sig hela sju månader. Medan tremeningen har hunnit fylla året. Livet har sin gilla gång.
Efter en lätt stressad start på dagen, under vilken vår stora bil inte startade och en sladd saknades till bilens dvdspelare, så fick vi oss slutligen iväg - en timme senare än beräknat. Vi fick ta vår andra bil. Tursamt nog hann vi ikapp den övriga familjen utan ytterligare krux. När vi fortsatte resan upptäckte jag plötsligt att Nikola satt och lekte med sitt bilbälte, vilket hade sin förklaring att Majken lossat detta i tron om att det var hennes eget när vi stannade litet kort. Det är ovant att sitta i mitten av saaben. Jag försökte sålunda sätta fast bältet i farten genom att lyfta på Majkens bilstol och lyckades till slut. Eftersom sådana tillbud tycks komma i tre väntade jag mig ytterligare en incident. Och den kom. För visst hade pappan i stressen glömt nycklarna i vår olåsta husdörr. Tursamt nog har vi haft tur i oturen. Vi kom fram i tid till begravningen, vi krockade inte och huset var intakt. Även det paket, som brevbärararen lämnat på bron stod kvar.
I övrigt var det en fin dag. Medan ceremonin pågick gick jag och en Nikola en promenad genom den välskötta kyrkogården i hopp om att han skulle kunna få sova litet. Vilket han gjorde. Det var tur, för sedan var det alltför mycket som hände runtomkring för att vår lille prins skulle kunna slappna av. Det fanns ju så många släktingar att titta och hälsa på. Under ceremonin lät prästen barnen komma fram till kistan och förklarade pedagogiskt för dem att allt som lever en gång måste dö. Det tycktes naturligt och barnen verkar acceptera detta till fullo.
Vi bjöds på god fruktsmörgås. Nikola fick under tiden mumsa på majskrokar. Igår fanns ingen hejd och trots att han ätit rejält med gröt redan på morgonen åt han en hel burk med frukt och ris. Men så var han också vaken under hela den tid som vi inte var på resande fot. Han sover gott i bilen.
Efter fika och mingel åkte vi vidare till flickornas gammelfarmor för ytterligare umgänge. Eftersom familjen är stor fyllde vi gott upp den nya lägenheten. Men finns det hjärterum så...
På hemvägen stannade vi till i Västerås för att äta på vår favoritpizzeria Amore, som nu även börjat med veganost på sina pizzor. Eftersom det var fullt på pizzerian och Nikola just så pass vaknat dukade vi upp för picknick i en närbelägen park.
Min kamera har börjat haka upp sig vid stängning och öppning och tappar ibland fokus, därav de något suddiga bilderna.









