små förnöjelser

Idag var det dags att lämna tillbaks bilen till mamma As fd arbetskamrat. Något som till en början gjorde vår äldre parvla en smula upprörd. Men efter en förklaring om att det nu var dags att lämna tillbaks bilen till den snälla tanten på samma sätt som vi veckovis lämnar tillbaks de biblioteksböcker som vi lånat så accepterade hon situationen. Sedan sa vi "hej då, bilen!" och vinkade. Då gick det bara fint och allt var bra igen.




Alva lyssnar och förstår mycket nuförtiden och även de dagliga förmaningarna återberättas vid middagsbordet - såsom dagens incident när buskotten, i jakt på uppmärksamhet, passade på att färglägga fönsterposten. "Oj oj oj, mamma ropa - nej! nej! inte rita - bara papper!". Och alltsomoftast upprepas det inte igen. Hoppas vi. Det blev i varje fall inga synbara knuffar av vid lekandet under kalaset.



Och visst känns det litet sorgset att inte längre kunna ta med familjen på några längre eskapader. Även om det inte visar sig vara någon direkt nödvändighet. Kvällens korta promenix för att titta på den stora silvriga bollen vid SKF visade sig vara tillräckligt.

Det hoppades, lektes tittut, plockades pinnar och tittades på vatten. På vägen hem hade Alva även turen att få se på den kattunge som hon vid ett tidigare tillfälle upptäckt i fönstret på ett hus - och överraskande nog kom ihåg när vi idag åter passerade det. Eftersom katten dök upp först efter vi gått förbi, så kan det inte ha varit slumpen. Ett fascinerande lokalsinne, som hon definitivt inte har ärvt av mamma A.

Dagens tidigare lek i den närbelägna lekparken, där Alva överraskade genom att själv klättra upp och åka nerför rutschkanan, var även den klart uppskattad. Våren är verkligen ljuvlig när pollenallergin håller sig borta - inte minst när man är två år gammal och benen är fulla med spring.