luciafirande

Den 17:e december gick flickorna sin sista dag på dagiset i centrum. Efter nyår börjar de på ett nytt ställe som använder sig av waldorfpedagogik. Där äter alla vegetarisk mat, det bakas varje torsdag, rids på ponnyhästar varannan tisdag och där gås det på gemensam skogsutflykt en gång i veckan. Vi har varit där och hälsat på vid två olika tillfällen och flickorna verkar se fram emot att börja på det nya dagiset, även om de säger att de kommer att sakna sina kompisar.

Anledningen till bytet är att vi vid det senaste utvecklingssamtalet fick höra att Alva på dagis upplevs som tillbakadragande och inte söker kontakt. En beskrivning som tycks totalt främmande för de som någon gång träffat henne på hemmaplan, där hon är en rättfram kontaktsökande virvelvind. De hade heller aldrig hört henne rimma eller hitta på gåtor. Något som hon gjort nästintill dagligen det senaste halvåret. Vår tolkning av det hela är att hon helt enkelt inte har något förtroende för fröknarna. Vi saknar även den dagliga dialogen och hade föredragit att höra något om deras uppfattning direkt istället för att invänta ett utvecklingssamtal.

Måndagen den 13:e december var det sålunda dags för det sista luciafirandet i centrum. Firandet startade redan på morgonen när de största barnen på dagiset fått erbjudandet att komma och sjunga på mamma As arbetsplats. På grund av en klar miss i kommunikationen hade de däremot börjat sjunga en kvart tidigare än önskat, vilket innebar att nästan alla missade uppträdandet. Den andra chansen var på kvällen. Likt föregående år ägde firandet rum utomhus. Eftersom den informationslapp som vi fått nämnde ett firande halv fem var vi på plats i god tid -för att mötas av två andra åskådare som informerade om att vi var en halvtimme för tidiga. Kylan var bitande- och i och med den extra halvtimmen av väntande stannade vi inte kvar för det fika som serverades efteråt.

Alla barnen var jättefina i sina lucianattlinnen och tomtedräkter. Flickorna hade sällskap under intågandet och sjöng klart och tydligt med i alla sånger. Majken hade sedan någon vecka innan skrattat glatt åt "Lusse Lelle", medan Alva verkar vara mest förtjust i "We wish you a merry christmas". Lucialjusen var spännande och båda var väldigt stolta åt att ha vart sitt. Majken var därutöver väldigt förbryllad över att vi var där för att titta båda två. Både mamma och pappa. Och därutöver även flickornas farmor och farfar.

Väl hemkomna drack vi glögg och åt lussekatter och pepparkakor hemma vid köksbordet, med två väldigt glada, lätt frusna, mycket stolta och aningens övertrötta små tjejer.