mitt-i-veckan-blues

Snön fortsätter att falla och det ligger nu ett metertjockt täcke på marken. Sådär så att det är svårt att se ifall det kommer en bil bakom nästa kurva eftersom snövallarna är så höga. 

Mamman kastades rakt in i ett bokslut med en helt ny kontoplan samt nya kostnadssamband och diverse konstigheter. Där finns ingen logik. I vissa system skrivs konteringssträngen med kontot först och i andra system skrivs de med kostnadsstället först. Dessutom är alla konton omvandlade från mekan-kontoplanen till bas-kontoplanen, vilket torde förefalla naturligt för en ekonom, men eftersom jag under de senaste sju åren arbetat i företagets egna konstiga kontoplan som inte är ett dugg logisk, så är allt bara ett virrvarr. Dessutom har de totaländrat upplägget på en av mina mest omfattande arbetsuppgifter - anslagshanteringen - som brukar vara nog så tidskrävande och momentrik i vanliga fall. En powerpointpresentation på hur själva anslagsregistreringen går till bifogades med den nya rutinen, som började gälla två dagar senare - mitt under det hektiska årsbokslutet, men de övriga bitarna blev det upp till mig att klura ut senare. Dessutom var en del av systemen inte konverterade - vilket innebar att det där skulle konteras enligt gamla kontoplanen, medan andra system innebar de nya kontona och begreppen. Mitt i all frustration och nackont/ryggont så bokade jag ett möte med min chef, där jag klargjorde att jag har för hög arbetsbelastning samt att jag inte erhållit de verktyg eller den information som jag behöver för att utföra mitt arbete. Detta möte planerades in häromveckan, men fick ställas in på grund av sjukdom, och blev flyttat till idag - tredje bokslutsdagen efter två tolvtimmarsarbetsdagar - bara för att det i annat fall brukar vara omöjligt att kunna boka in en tid med min chef eftersom han alltid sitter i/ eller är på språng till andra möten. Vilket blev mindre lyckat eftersom jag och min chef fungerar väldigt olika och jag sålunda behöver vara mer i balans för att ha orken att uttrycka mig som en robot. När han sålunda ansåg att jag skulle ha utbildat mig själv i den nya kontoplanen (även om den första utbildningen för den övriga organisationen hölls först i december och utbildningsunderlaget inte var klart förrän då - citat "det är ju trots allt bas-kontoplanen" så klarade jag inte av att upprätthålla balansen. I det läget var mötets första punkt - den höga arbetsbelastningen helt åsidolagd - och det kändes som om någon drog undan den matta som jag stod och balanserade på. Jag lämnade arbetet i tårar och hoppas på att den ilska som jag nu känner ska avta innan morgondagen. 

Sedan tidigare erfarenheter har jag insett att jag inte lever för att jobba. Jobbet är ett ställe där arbetsuppgifter ska kunna utföras inom ramarna för den ordinarie arbetstiden. Jag har inga problem med förändringar eller att lära mig nya arbetsuppgifter, men övertid ska inte vara systematiskt inlagd var dag. Det ska finnas möjlighet för mig att ta semester utan att drunkna i arbete när jag åter är på plats igen. Eftersom dygnet har ett begränsat antal timmar, vill jag använda dem till att leva, umgås med familj och vänner. Jag är ingen streber, men det innebär inte att jag inte likafullt gör ett bra, noggrant och välorganiserat jobb. 

Pappan har tagit på sig tre stycken extra tolvtimmarspass under sin ledigvecka. Det blir lätt så för den som går på vikariat.  Igår jobbade han förmiddag kl. 6-18 och idag och imorgon eftermiddag kl. 18-6.

Barnen har varit på förskolan/skolan. Det verkar som om vi tillfrisknat. Alva hade friluftsdag i tisdags och åkte längdskidor. På fredag ska de göra det igen - på skolutflykten. Tyvärr har hon inte haft chans att prova de nya skidorna än, men igår fick vi besked om att de fanns att hämta i butiken. Vi har väntat på bindningarna som skulle specialbeställas. Majken hade utflykt idag.